Payback???
2010 slutade på ett bra sätt för mig. Och fortsatte vara bra till början av Februari. Där blev allt bara nattsvart och jobbigt. Men jag tänker inte utsätta mig för det igen. Jag är trött på att dra livets nitlotter nu!
Har senaste veckan legat döende i influensa. Minsta feber och jag vill inviga min 1:a med jordvärme. Och som en bonus så verkar jag ha åkt på öroninflammation IGEN! Men kom igen livet, vad tusan har jag gjort för ont? Eller blir jag bestraffad för ett ev tidigare liv?
Har iofs haft en liten höjdpunkt, köpt ny diskmaskin och dammsugare. Wohoo, inget mer diska för hand. Kan erkänna, jag övervägde att slänga alla glas, tallrikar mm och köpa engångs ist *visslar lite lätt oskyldigt*
En olycka kommer aldrig ensam och det har jag märkt det senaste tiden. Människor jag trodde jag kunde lita på har gått bakom min rygg (igen). Men för deras del är det over and out nu. Jag kan inte ha människor jag inte kan lita på i mitt liv, de tar för mycket energi som jag behöver till annat.
Jag var väldigt uppåt för bara några veckor sen, kände livsglädje och hade energi. Men det rycktes bort utan förvarning. Just nu känner jag mig bara dum och naiv. Liksom hallå, vad trodde jag? Att jag skulle ha tur och hitta rätt? *skratt* Stupid stupid stupid.....
Och jag är så äckligt vidrigt trött på snö och kyla nu. Vart är våren? Den smältande snön? Fågelkvitter och knoppar på träden? Små bräckliga vårblommor...
Jag vill kunna vakna och veta att det inte behövs femtielva lager med kläder för att inte frysa ihjäl utanför lägenhetens värme. Jag vill kunna sitta ute utan att behöva bändas bort från bänken med kofot för att röva frusit fast. Kunna ha balkongdörren öppen utan att knäcka istappar från snoken när jag sitter framför tv eller dator.
Men mest av allt vill jag något annat, något som jag inte känner mig tillräckligt stark att skriva om än. Kanske aldrig någonsin.
Mitt hjärta gråter men min mun den ler,
mitt ”glada” yttre är bara vad ni ser.
Ingen förstår vad jag egentligen känner,
inte ens mina närmaste vänner.
Med dem kan jag skratta, sjunga och tralla,
medan jag i nästa ensamma sekund låter mina tårar falla.
Jag vill egentligen bara vara glad,
men jag känner mig innerst inne som trädet som tappat alla sina blad.
Borta är all glädje, lycka, livskraft och mycket mer.
Mitt hjärta gråter men min mun den ler.......
Har senaste veckan legat döende i influensa. Minsta feber och jag vill inviga min 1:a med jordvärme. Och som en bonus så verkar jag ha åkt på öroninflammation IGEN! Men kom igen livet, vad tusan har jag gjort för ont? Eller blir jag bestraffad för ett ev tidigare liv?
Har iofs haft en liten höjdpunkt, köpt ny diskmaskin och dammsugare. Wohoo, inget mer diska för hand. Kan erkänna, jag övervägde att slänga alla glas, tallrikar mm och köpa engångs ist *visslar lite lätt oskyldigt*
En olycka kommer aldrig ensam och det har jag märkt det senaste tiden. Människor jag trodde jag kunde lita på har gått bakom min rygg (igen). Men för deras del är det over and out nu. Jag kan inte ha människor jag inte kan lita på i mitt liv, de tar för mycket energi som jag behöver till annat.
Jag var väldigt uppåt för bara några veckor sen, kände livsglädje och hade energi. Men det rycktes bort utan förvarning. Just nu känner jag mig bara dum och naiv. Liksom hallå, vad trodde jag? Att jag skulle ha tur och hitta rätt? *skratt* Stupid stupid stupid.....
Och jag är så äckligt vidrigt trött på snö och kyla nu. Vart är våren? Den smältande snön? Fågelkvitter och knoppar på träden? Små bräckliga vårblommor...
Jag vill kunna vakna och veta att det inte behövs femtielva lager med kläder för att inte frysa ihjäl utanför lägenhetens värme. Jag vill kunna sitta ute utan att behöva bändas bort från bänken med kofot för att röva frusit fast. Kunna ha balkongdörren öppen utan att knäcka istappar från snoken när jag sitter framför tv eller dator.
Men mest av allt vill jag något annat, något som jag inte känner mig tillräckligt stark att skriva om än. Kanske aldrig någonsin.
Mitt hjärta gråter men min mun den ler,
mitt ”glada” yttre är bara vad ni ser.
Ingen förstår vad jag egentligen känner,
inte ens mina närmaste vänner.
Med dem kan jag skratta, sjunga och tralla,
medan jag i nästa ensamma sekund låter mina tårar falla.
Jag vill egentligen bara vara glad,
men jag känner mig innerst inne som trädet som tappat alla sina blad.
Borta är all glädje, lycka, livskraft och mycket mer.
Mitt hjärta gråter men min mun den ler.......
